Vissa dagar blir jag förbannad på mig själv för att jag inte tränar hårdare men då måste jag påminna mig själv att det är bra att jag lyssnar på min kropp. Och jag behöver inte vara supervältränad. Kroppen är mitt redskap, inte ett objekt att visa upp.
Jag har lovat mig själv att inte låta tankar eller idéer om smalhets eller ”den perfekta kroppen” gå vidare i arv till min dotter. Här har jag ett stort ansvar. Om jag står framför spegeln och säger att jag är tjock eller otränad, eller för smal för den delen, så är det stor risk att jag för över det beteendet till min dotter. För barn gör ju som vi gör, inte som vi säger att de ska göra.
Hur tänker ni andra som är föräldrar kring detta?
Om jag bara fick ge min dotter en sak skulle det vara att hon kunde se sig själv genom mina ögon. Då skulle hon för alltid förstå hur speciell och hur vacker hon är. Oavsett storlek.
Some days I get angry with myself for not training harder but then I remind myself that it’s good that I listen to my body. And I do not need to be super fit. My body is my tool, and not an object to show off.
I have promised myself not to pass forward the thoughts or ideas of slenderness or ”the perfect body” to my daughter. Here I have a great responsibility. If I stand in front of the mirror and say I’m fat or untrained or too skinny for that matter, it is a great risk that I transfer that behavior to my daughter. Children do what we do, not what we tell them to do.
You parents out there, how do you reason about this?
If I could give my daughter only one thing it would be that she could see herself through my eyes. Then she would understand how special and beautiful she is. No matter her size.