Kilimanjaro – dagbok dag för dag

Kilimanjaro dagbok

Under en vecka i februari åkte jag och två killkompisar från jobbet ner till Tanzania för att bestiga Kilimanjaro, världens högsta fristående berg. Nu delar jag med mig av mina dagboksanteckningar.

Kilimanjaro dagbok fredag 1/2 Avresan

Alarmet går igång klockan 02.30. Det är dags att kliva upp för att åka till Arlanda. Pussar på min sovande familj och tassar ut ur sovrummet. Det gör riktigt ont i hjärtat att lämna familjen i 10 dagar. Kanske utan någon kontakt överhuvudtaget.

Efter att ha packat ihop det sista och skrivit några små kärleksbrev till Embla hoppar jag in i taxin.

Väl på terminal 2 möter jag upp mina jobbarkompisar Donald och Tommy som jag ska dela det här äventyret med. Det är fortfarande tidig morgon och jag mår nästan illa av trötthet. De senaste veckorna har det blivit allt för lite sömn, jag har verkligen oroat mig järnet för den här vandringen på Kilimanjaro.

Något försenade kommer vi iväg på vår första flight till Amsterdam. Vårt connecting flight till Kilimanjaro Airport skulle gått en och en halv timme efter ankomst till Amsterdam så vi håller tummarna att det inte blir större förseningar nu och att det går snabbt att ta sig genom pass- och säkerhetskontroller mellan gaterna.

Fast i säkerhetskontrollerna

I Amsterdam hamnar jag så klart i alla security checks som finns, måste antagligen se rejält sliten och misstänkt ut, haha! Vi hinner iallafall fram till vår gate lagom till boarding. Nu väntar en åtta timmar lång flygresa ner till Tanzania.

På grund av tekniska problem blir även denna flight försenad i en och en halv timme.

Det blir en behaglig resa. Jag vilar, ser en film och tjatar lite med grabbarna. När vi anländer till Kilimanjaro Airport närmar sig klockan midnatt. Vi väntar in några andra resenärer innan vi åker den timslånga bussresan till Springslands Hotel i Moshi.

Kommer fram till hotellet, checkar in, jag borstar tänderna och ligger snart i sängen under myggnätet. Är så trött efter nästan ett dygn på resande fot.

Lördag 2/2 Dan före dan

Sov lite halvdant inatt men känner mig åtminstone hundra gånger piggare än igår. Tar en dusch och sedan går vi ner och äter frukost alla tre. Ägg, toast, frukt, juice och kaffe, en riktigt bra frukost faktiskt.

Här på hotellet finns wi-fi så jag passar på att kontakta de där hemma. Sedan blir det en dag vid poolen. Varmt som sjutton men så skönt för en frusen svensk.

Framåt kvällen packar vi våra väskor och daypacks och fyller på våra vattenflaskor. Efter en rejäl middag och en kort meditation var det dags att släcka lampan på Springlands Hotel. För imorgon smäller det!

Söndag 3/2 Första vandringsdagen

Kommer iväg med bussen från hotellet upp till Machame Gate efter en stor frukost. Jag känner mig förväntansfull och nervös inför den stora utmaningen. Väl framme vid gaten blir det en lång väntan. Vi börjar inte våran vandring förrän efter klockan 12 så vi hinner börja nalla lite av den lunchlåda vi fått för att äta på vägen.

Vandringen går väldigt långsamt genom djungeln och det känns faktiskt inte särskilt jobbigt. Enda problemet är att jag börjat känna av skoskav på ena hälen. Får stanna för att tejpa om foten och knyta åt kängorna ordentligt och då känns det redan bättre.

Efter strax under sex timmar är vi framme vid vår första camp, Machame Camp, på 2835 meters höjd. Jag bäddar iordning i tältet och sedan kommer de med varmt vatten så att jag kan tvätta mig lite innan jag går in i vårt restaurangtält där vår kock dukat upp med popcorn och te. Därefter blir det en gigantiskt middag och briefing inför morgondagen med våra guider.

Dagen har känts bra, det har varit soligt och fint väder och imorgon ska jag knyta kängorna ordentligt direkt på morgonen. Jag släcker pannlampan vid 21-tiden men det är omöjligt att somna, det ligger så mycket förväntan i luften.

Måndag 4/2 Yr och svimfärdig

Jag väcks klockan 06.20 med te i tältet. Det är dags att packa ihop mina grejer igen. Efter frukost ska vi ut på en ny dag med vandring. Vädret är strålande. Även idag beräknar guiderna att vi ska gå i ungefär sex timmar.

Det går enbart uppför idag men mina ben känns superstarka. Men så helt plötsligt från ingenstans, börjar jag känna mig yr och svimfärdig. Höjden har gjort sig påmind. Vi har redan kommit upp på 4000 meters höjd. Efter lite vila på en sten, vatten och en proteinbar känns det bättre och vi börjar gå neråt några hundra meter. Och vips så känner jag mig hur pigg som helst!

Vi landar på nattens camp, Shira Cave Camp på 2750 meters höjd. Gänget kryper in i tälten: Jag bäddar och byter om till torra kläder och så vänder det igen. Jag har lätt huvudvärk och har svårt att få i mig något av lunchen. Känns faktiskt som att jag ska kräkas vilken sekund som helst. Men Donald och Tommy peppar mig att äta upp maten och sedan gå och vila en stund.
Jag funderar en sekund på att ge upp, jag mår illa, huvudet värker och tröttheten har helt tagit över min kropp. Ligger där ensam i mitt tält i en sovsäck och gråter någon timme. Sedan tvingar jag i mig lite vatten, misstänker att jag fått i mig alldeles för lite under dagen.

Ligger och gråter i mitt tält.

Efter en halv liter vatten och några Haribonappar (mina räddare i nöden under den här resan) är jag något piggare igen. Vår guide Shaban har hämtat oss för inregistrering på den nya campen och vill ta oss på en timmes acklimatiseringsvandring. Är inte jättepepp på idén när vi sakta börjar gå uppför men sedan släpper den värsta huvudvärken och illamåendet och jag känner mig starkare.

Är så glad och tacksam att mina reskamrater peppar mig så bra!

Förbereder mig på illamående

Efter den korta vandringen får vi te och popcorn igen och det smakar faktiskt riktigt gott. Det blir skönt med en lugn eftermiddag, vi gör lite vad vi vill. Någon läser, någon lägger sig en stund i tältet och jag skriver min dagbok.

Imorgon ska det bli pole, pole (sakta, sakta på swahili) till ett nytt höjdrekord, 4600 meter över havet. Jag förbereder mig på att må dåligt då också. Men våra guider håller koll på oss och mäter puls och oxygen varje dag så jag känner mig inte orolig för hälsan iallafall.

Ikväll väntar middag och sedan ska jag verkligen försöka sova några timmar. Det är så svårt att få någon sömn här på berget, både på grund av höjden och nervositeten och på att alla sherpor snackar och fixar och donar hela natten lång. Haha!

Hörs imorgon!

Tisdag 5/2 Får en panikattack

Sov halvdåligt, okej heldåligt, inatt också. Vi klev upp strax efter sex och packade ihop våra grejer innan det var dags för frukost. Vi fick te, gröt, frukt, toast, ägg, korv och pannkakor. Jag kände mig ganska pigg och hade god aptit vilket är ett gott tecken på hög höjd.

Det såg ut att bli fint väder idag också. Solen sken från en klarblå himmel när vi gav oss iväg på dagens etapp upp till Lava Tower på 4600 meters höjd.

Redan efter 15 minuters vandring i långsamt tempo började jag känna mig riktigt yr. Och det blev bara värre och värre. Jag kände att jag inte kunde gå utan att stötta mig på min stavar. Tog flera korta pauser då jag drack och åt godis, vilket hjälpte tillfälligt. Till slut orkade dock inte kroppen längre utan jag satte mig ner och hyperventilerade och fick någon slags panikattack. Så läskigt! Tårarna sprutade och jag kände att jag inte fick tillräckligt med luft.

Donald och Tommy lugnade mig och jag tryckte i mig ytterligare lite socker. Donald tog mina vattenflaskor för att lätta min packning så att jag skulle orka fortsätta gå. Guiderna började hålla ett extra öga på mig och mätte min puls och syreupptagning igen. Mina värden såg tillräckligt bra ut, så jag fick fick grönt ljus att fortsätta.

En kamp mot Lava Tower

Det blev en kamp och ett steg i taget men jag tog mig släpande upp till Lava Tower Camp. Där grät jag av lycka och av utmattning.

Kroppen har känts jättestark under hela vandringen, det är bara höjden som sinkar mig och det gör mig så förbannad! Jag vill ju så gärna nå toppen!

En lunch vid Lava Tower senare och påfyllning i vattenflaskorna gick ömsom klättrade vi ner till nattens camp, den omtalade Baranco Camp. Efter de fem tuffa timmarna uppåt var det skönt att börja gå neråt igen. Två timmar i rullgrus och bland stenbumlingar gick enkelt. Så vansinnigt härligt att tappa höjd!

Nu är det eftermiddag och vi har fått dagens popcorn och te, bäddat iordning och planerat för morgondagens tur upp för Baranco Wall. Donald har erbjudit sig att bära min utrustning också så att jag ska orka, så himla snällt!

Håller tummarna för att jag ska känna mig fortsatt pigg nu och att jag passerar kvällens test av puls och oxygen.

Nu har det precis slutat regna här så jag ska passa på att gå ut en stund till de andra.

Kvällens hälsotest gick utmärkt! Min kropp verkar ha acklimatiserat sig bra. Vågar dock inte ta ut något i förskott när det handlar om höjden. Kram, vi hörs imorgon!

Onsdag 6/2 Baranco Wall

Vi blev väckta strax före sju med te som vanligt. Riktigt mysigt att sitta och dricka te i sovsäcken. Därefter packade jag ihop sovsäck, liggunderlag och alla mina andra grejer. Detta går verkligen på rutin nu.

Idag ska vi ta oss upp för Baranco Wall och jag känner mig faktiskt lite nervös. Baranco Wall är en jättehög lodrät bergvägg som ser riktigt läskig ut och jag har hört så mycket om denna passage. Här kommer man behöva klättra lite för att ta sig upp.

Är lite trött när vi ger oss iväg men vid gott mot och adrenalinet pumpar så att mina ben skakar. Donald bär mina grejer så det känns ovanligt lätt att bara behöva bära på stavarna.

Vägen upp för Baranco Wall är verkligen jätterolig. Här får man klättra och jag älskar det! Känns så skönt att jag inte har någon yrsel idag heller.
När vi nått toppen av Baranco Wall är vi ovan molnen. Det är en riktigt häftig känsla!

Känner mig urstark

Där på toppen tar vi en liten paus för vatten och snacks och tar några foton. Sedan bär det av neråt igen på andra sidan klippan. Och upp och ner och upp, upp, upp. Men min kropp är urstark idag. Känns inte tungt på något sätt. Antar att kroppen är acklimatiserad nu och så var det ju så lätt att slippa en tung packning också. Grabbarna däremot klagar på hur jobbigt det är idag.

Cirka tre timmar bort från toppen av Baranco Wall är vi så framme vid vår camp för natten, Karanga Camp på 3 995 meters höjd. Jag bäddar och tvättar av mig, byter om till torra och rena kläder och sedan bjuds vi på lunch.

Vår kock lagar så god mat till oss varje dag. Till frukost blir det någon gröt och te följt av toast, pannkakor, ägg, korv och frukt. Till middag får vi alltid trerätters, en soppa till förrätt, en varmrätt och sedan någon frukt till efterrätt. Dagens lunch bestod av ris och köttgryta. Jag vräkte i mig varenda riskorn, här ska det laddas för morgondagens vandring till Barafu Camp, den sista campen innan toppförsöket.

Nu ska vi ut på en kort promenad och sedan blir det vila, middag och tidigt ner i sovsäcken. Som alla andra kvällar. Här på berget gäller det att hushålla med energin.

Torsdag 7/12 Näsblod och ryckningar

Blev väckta vid sjutiden imorse. Som vanligt har jag inte kunnat sova. När jag låg och skulle försöka sova igår kväll ryckte benen okontrollerat, tänk er det där rycket man kan få när man ska somna fast flera stycken i rad, jätteobehagligt hur kroppen kan reagera på hög höjd. Och sedan började jag blöda näsblod. Vet inte om det hade med höjden att göra eller om det var att jag använt nässpray mot min nästäppa. En sak som är säker är att jag aldrig blöder näsblod hemma iallafall. Och att höjden och jag inte är bästa kompisar. Ännu.

Det blev ihoppackning, tvätt och frukost som vanligt innan vi lämnade campen för dagens vandring. Första timmen gick väldigt trögt men sedan var kroppen uppvärmd och det gick ganska bra att gå. Sista biten upp till Barafu Camp var dock väldigt jobbig för huvudet. Kändes som att jag skulle svimma vilken sekund som helst. Sådan lycka när vi äntligen kom fram till registreringen!

Samma rutiner idag som nästa alla andra dagar; vi bäddade iordning i tältet och bytte om till torra kläder innan vi fick lunch. Nu blir det en powernap.

Åska, blixtrar och hagel som smattrar mot tältduken, hoppas bara det här ovädret drar förbi innan nattens vandring. Vi ska bli väckta klockan 11 ikväll och vid midnatt påbörjar vi vandringen mot Uhuru Peak, Kilimanjaros och Afrikas högsta topp, 5895 meter över havet.

Fredag 8/12 Toppförsöket

Vi blev väckta klockan 11 igår kväll, klädde oss och packade iordning våra ryggsäckar och satte på oss våra pannlampor inför nattens vandring. Sedan bjöds det på popcorn, kakor och te innan vi gav oss iväg mot vårt mål, Uhuru Peak.

En lång svans av pannlampor slingrade sig uppför bergsväggen. Det visade sig att det skulle bli en ohyggligt lång och tuff natt. Jag var trött och yr av höjden men våra guider tog oss pole, pole upp för berget i riktig iskyla.

Bara en timme kvar

Strax efter klockan sju imorse nådde vi Stella Point och fick beskåda den vackraste och mest efterlängtade soluppgången någonsin. Nu var det ”bara” drygt en timmes vandring kvar till Uhuru Peak. Men en timmes vandring på den höjden är tyvärr ingen lek. Jag var så yr att jag omöjligt kunde gå utan stavar och jag mer hasade fram än gick.

Den sista timmens vandring kändes som en evighet, allt jag ville var att nå fram till målet. Men så kom min guide fram till mig när det bara var 200 meter kvar till Uhuru Peak-skylten och sa att jag borde gå ner. Jag blev så besviken! För jag mådde ju bra förutom yrseln!

Får okej att fortsätta

Efter att både min guide och en av hans kollegor kollat min puls och oxygen fick jag dock okej på att ta mig fram till skylten. Det blev några snabba foton och sedan beordrades vi ner igen. Det är inte särskilt hälsosamt att vara på hög höjd under en längre tid.

Jag var så vansinnigt trött efter åtta och en halv timmes nattvandring. Då var jag dock lyckligt ovetande om att det återstod många timmars vandring denna dag. För det räcker ju inte att ta sig upp på berget, en måste ju ta sig ner också…

På nervägen från Uhuru Peak var det första gången under hela vandringen då jag faktiskt blev riktigt trött i musklerna. Att ta sig ner från ett brant Kilimanjaro i rullgrus i två och en halv timme var vansinnigt jobbigt för lårmusklerna och knäna. Men längtan tillbaka till campen gjorde att jag inte ville slå ner på takten.

Helt utmattad

Väl tillbaka på campen vi utgått ifrån kvällen innan var jag helt slut. Jag somnade en kort stund innan vi bjöds på brunch. Jag var dock för trött för att få i mig något alls.

Direkt efter brunchen var det dags att packa ihop i tältet och vandra vidare till vår allra sista camp för denna resa. Efter nattens toppbestigning och tuffa vandring ner för berget kändes det inte särskilt lockande med ytterligare fyra timmars vandring. Att vägen vi skulle gå enbart gick nedåt och bestod av stenbumlingar gjorde inte saken bättre. Halt var det också eftersom det börjat regna.

När vi var framme på campen, alla med mer eller mindre värk i knäna, packade vi upp våra liggunderlag och sovsäckar innan det tid för det dagliga teet och popcornen.

Middag och rakt i säng

Nu har vi precis ätit soppa följt av ris och kycklinggryta. Jättegott! Är alldeles för trött för att hålla mig vaken längre så nu ska jag släcka pannlampan och sova.

Imorgon bitti väcks vi klockan sju för en sista vandring till Machame Gate där en bil ska ta oss tillbaka till hotellet i Moshi. Vi har verkligen haft en helt fantastisk och rolig resa men nu längtar jag så mycket hem till familjen. Nattinatti!

Lördag 9/2 Slutet på resan

Vaknade vid halv sex imorse helt utsövd. Jag somnade som en stock igår kväll, helt utmattad efter den 16 timmar långa vandringen. Började packa ihop min sovsäck och mitt liggunderlag för sista gången på den här resan. Gick ut och tittade på soluppgången och fick sedan en god frukost i vårt lilla restaurangtält innan våra guider kom och hämtade oss för en gruppbild. Men istället för att ta gruppbild sjöng de för oss, den klassiska Hakuna Matata Kilimanjaro-låten. Så härligt att se hela gänget; bärare, guider, kock och serveringspersonal, ta i från tårna för vår skull. Utan alla dessa fantastiska människor hade vi aldrig tagit oss upp på toppen av Kilimanjaro!

Efter ett kramkalas med dessa otroliga människor var det hög tid att bege oss mot gaten för att checka ut från Kilimanjaro. Tre timmars vandring senare fick vi så registrera att vi lämnat området och hoppa in i en minibuss. På vägen mot hotellet stannade vi till vid en souvenirshop och köpte varsin Kilimanjarot-shirt. Ikväll skulle det firas!

Overklig känsla

Tillbaka på hotellet fick vi våra certifikat av våra guider och tog en öl tillsammans. Självklart av märket Kilimanjaro. Känns så overkligt och osannolikt att vi faktiskt tagit oss upp hela vägen till toppen!

Efter en lunchbuffé på hotellet var det fantastiskt skönt att få duscha och tvätta håret efter drygt en vecka utan rinnande vatten. Under eftermiddagen låg vi vid poolen och slappade. Imorgon kväll går vårt flyg via Amsterdam till Stockholm. Men först ska det firas! Vi har ju trots allt bestigit världens högsta fristående berg!

Vill avsluta med ett stort tack till mina sponsorer som gjort denna resa möjlig:

Bergans of Norway

Alfa Sko

Hydro Flask

PackTowl

Seal Line

Smartwool

Marmot

Therm-a-rest

Läs föregående inlägg HÄR

För mer inspiration följ mig på Instagram HÄR , Facebook HÄR och Bloglovin´HÄR