Sorg

Igår förlorade jag min svärfar, min man sin pappa och Embla sin farfar. Det känns så overkligt och chockartat alltihop.

Just nu försöker jag mest finnas där för familjen. Känns otroligt jobbigt att tänka tanken att vi faktiskt inte ses igen, svärfar och jag. Att Embla inte längre kan busa med sin farfar och att Rickard aldrig hann slutföra det projekt som skulle betyda så mycket för dem båda.

Egentligen vill jag bara hålla med Embla i hennes reaktion när jag berättade för henne igår, protestera: Nej! Jag vill inte! 

Det är så svårt att lämna ett sådant besked och kanske speciellt till ett barn. Hon undrade också hur det ska gå för farmor? Blir hon ensam i det stora huset, hur ska hon klara sig? Kan hon inte åka till landet nu?

Jag förklarade att farmor alltid kan vara med oss och att vi kan åka med henne till landet.

Ja, landet. Det var nog den platsen där Owe trivdes bäst. Och idag skiner solen Owe. Tror faktiskt att våren kom just idag. 

Hade du varit i livet hade du nog velat åka upp till Solbacken direkt. Öppna upp huset och bara väntat på att få klippa den där stora gräsmattan igen.

Du hade dina egenheter iallafall. Som med gräsmattan som alltid skulle vara perfekt, man kunde helt klart missta den för en putting green. Så fin och i ordning. Ja, som vi trivdes att gå och skrota där uppe, du och jag.

För att lindra den värsta sorgen, tänker jag att du åtminstone slapp ifrån den där hemska sjukdomen som du kämpat med så tappert sedan i höstas. Alltid så positivt inställd. 

Men så var det ändå ditt hjärta som inte orkade mer. Det hjärtat som rymde så mycket mer än du kanske vågade visa alla gånger. 

Du kommer alltid vara saknad. Tack för alla fina minnen, Owe. Vila i frid.

Karin Rahm

Det är jag som är Karin Rahm och jag vill vara din inspiration till att leva en aktiv, rolig, balanserad och hälsosam livsstil.