En olycka kommer sällan ensam – några extremt känslomässiga dagar….

Hej på er! Nu var det ett bra tag sedan jag bloggade senast. Anledningen är att det har hänt extremt mycket här. Både bra saker men framför allt har det varit många negativa händelser. Jag har varit väldigt känslosam och gråtit litervis med tårar och har inte alls orkat fokusera på mina social kanaler.

Det började i fredags med att Daisy blev sparkad i hagen. Hon fick några riktigt fula sår och vi hade väl hoppats på att det bara skulle vara just sår. Men mer om det sen.

Ett annorlunda födelsedagsfirande

I lördags fyllde jag år och blev uppvaktad av Embla och Rickard med sång och frukost på sängen. Helt underbart! Jag hade fått veta att Rickards mamma och exfru skulle komma hit och hälsa på vid 11-tiden. Kändes jättekul att få hänga med dem på min födelsedag!

De kom hit och vi visade dem runt på Udden. Kort senare rullade ytterligare en bil in. Det var mina bonusar Felicia och Nathalie som kom och överraskade. Då blev jag lite känslosam. Så himla glad och tacksam att jag har så många fina människor i mitt liv.

Kort därefter rullar bil nummer tre in på gårdsplanen! Mamma och hennes särbo P-A kommer och överraskar. Då brister det totalt för mig och tårarna sprutar. Jag har verkligen världens bästa mamma och att de sätter sig och kör hela vägen till Stockholm för att överraska mig är så himla gulligt. Jag är så, så älskad!

Krock på E18

Dagen går, vi fikar, badar och åker ring efter båten. Sedan får jag veta att min syster och min systerdotter också varit på väg för att överraska mig men att de varit med om en bilolycka på E18. Ett hjul kommer studsande från motsatta körbanan och kraschar rakt in i min systers bil. Bilen blir totalt kvaddad men både min syster och min systerdotter klarar sig mirakulöst utan några kroppsliga skador.

Gästerna åker efter en god grillmiddag och kvar blir mamma och P-A. Vi sitter och pratar om vad som kunde hänt med min syster och systerdotter och är så otroligt tacksamma att de hade änglavakt den här dagen.

Med ambulans mitt i natten

Vi går sedan och lägger oss för att sova. Runt tretiden på natten vaknar jag av att mamma och P-A ligger och pratar med varandra. Så jag smyger in till deras sovrum och tittar så att allt står rätt till. Det visar sig att mamma känner av hjärtat och jag ringer 112. 10 minuter senare har vi en ambulans här som tar med mamma till Danderyds sjukhus. Resten av natten sover jag inte en blund, är så orolig för mamma.

Frampå morgonen skickar jag ett sms till henne och får då till svar att hon mår bättre. Hon inväntar läkaren och sedan ska hon få åka hem igen. Strax innan lunch hämtar jag henne utanför sjukhuset, hon är trött men för övrigt känner hon sig bra.  Ännu en gång känner jag en oerhörd tacksamhet!

Orolig för Daisy

Väl tillbaka på Udden har vi en lugn och skön dag men jag har börjat oroa mig för Daisys ben som blivit rejält svullet. Jag ringer Distriktsveterinärerna som kommer ut senare på söndagseftermiddagen.

Veterinären Sara tittar igenom alla sår och är inte särskilt oroad för själva sårskadorna däremot misstänker hon att Daisy fått någon form av senskada på sitt högra framben. Beskedet hugger som en kniv i mitt hjärta. Jag vet inte särskilt mycket om hästars sjukdomar men att en senskada betyder lång konvalescens, det vet jag. Och att många hästar aldrig någonsin blir bra efter en senskada.

Vi får instruktioner om att kyla hennes ben med vatten 15 minuter 3-4 gånger per dag. Det betyder ett himla lindande och spolande men vad gör man inte för att sin ponny ska bli bra igen? Sedan följer två dagar av ständigt pysslande med Daisy och total boxvila.

Katastroftankar

Igår hade vi fått tid för ultraljud på kliniken Brunmåla i Täby. Daisy var fantastiskt duktig och jag är så stolt över hur Embla på egen hand packar allt hon behöver och lastar Daisy för att åka till kliniken. Rickard kör säkert hästbussen och jag stannar hemma i ovisshet med vår låneponny Ruudi.

Tankarna maler runt, runt i mitt huvud. De pendlar mellan att det kommer att gå bra, det är säkert ingen fara till katastroftankar om att skadan är så stor att det inte finns något att göra för att Daisy ska kunna få ett värdigt liv. Under tiden roddar jag med försäkringsbolag och håller Ruudi sysselsatt så han inte ska löpa amok utan sin ponnykompis.

En och en halv timme senare får jag beskedet att Daisy har en liten skada i den ytliga böjsenan. En senskada på häst är alltid ett dåligt besked men på något sätt är vi ändå lättade att det verkar vara en skada som kan läkas inom en ganska snar framtid. Då pratar jag om några månader.

De första två veckorna kommer vi att få gå med Daisy i 2 x 10 minuter per dag resten av tiden vila i box eller sjukhage. Sedan ska vi på nytt ultraljud och se hur läkningsprocessen har gått.

Det har som ni förstår varit otroligt jobbiga dagar men jag är så tacksam från djupet av mitt hjärta att jag har alla mina älskade vid livet! Tack, tack, tack!

Karin Rahm

Det är jag som är Karin Rahm och jag vill vara din inspiration till att leva en aktiv, rolig, balanserad och hälsosam livsstil.