Så är kroppshets på tapeten. Igen. Och det är ju fantastiskt att starka personligheter som Mia Skäringer och Stina Wolter berättar om sina upplevelser kring dessa sjuka krav på hur vårt yttre ska se ut. Men är vi beredda att vända idealen ryggen?
Jag tror att de allra flesta känner igen sig på någon punkt i Mia Skäringers berättelse. Att vi alla har eller har haft någon hang up beträffande vår kropp.
Själv hade jag en tuff period i gymnasiet. Jag berättade det aldrig för någon men det var så klart många som märkte det. Dock var det bara ett par personer, vad jag minns, som konfronterade mig. En gång min syster och en gång en klasskamrat. Självklart förnekade jag att något var fel. Jag mådde toppen!
Jag var smal, snygg och hade kontroll. Och jag frös. Alltid.
Vackert när höftbenen stack ut
Under den här tiden var jag väldigt intresserad av mode och älskade att bläddra i ELLE och inspireras av de vackra modellerna som på den tiden gick under benämningen Heroin Chic (hur sjukt var inte det då?). Under en period fanns en tidning som hette Top Model eller något liknande. Jag köpte alla lösnummer och läste fakta om de långa, vackra och svältande modellerna. Tyckte att det var så vackert när höftbenen stack ut och när revbenen syntes tydligt. Kindbenen som stack ut som knotor i deras ansikten och de långa tunna låren. Där fanns förutom retuscherade bilder också mått på alla modellerna, 90-60-90 var idealet.
Jag minns att jag mätte mina kroppsdelar; överarmar, lår, midja, höft och byst. Skrev upp mina mått i en bok och följde upp mina ”resultat”. Så hjärntvättat! Och jag ville så gärna gå ner ett kilo till. Till 48 kilo. Vid den magiska siffran skulle jag minsann ha drömkroppen.
Mitt svältande gav resultat. Det funkade. Jag var alltid populär bland både vänner och killar. ”Jag var ju så snygg, och smal men hade stora bröst”. Själv ville jag bara bli liiite smalare.
Var startade min kroppshets?
Har funderat mycket på hur mitt beteende startade. Och jag tror att det började redan när jag var 7-8 år. Minns att min morbror var på besök och sa till mig att jag hade ”bilringar” runt midjan. Alla skrattade bort det. Vad jag själv svarade minns jag inte men det jag vet var att det etsade sig fast. Jag var en tjockis.
Några andra händelser som jag fortfarande minns som igår var när jag gick i sexan och en pojke i klassen sa att jag var en tjockis. Vid den tidpunkten hade jag naturligt tappat min babyhull men på något sätt trodde jag honom. Tänk om jag ändå varit lika smal som min bästis!
Jag flyttade hemifrån tidigt. Jag var bara sexton år och hade träffat en sex år äldre kille som jag flyttade ihop med. Det var ingen bra relation och vår tid tillsammans gjorde inte att jag blev mer nöjd med mig själv eller min kropp.
Min anorexi utvecklades senare till bulimi. Eller vad jag skulle säga, en misslyckad anorektiker. Jag struntade i att äta frukost och lunch men när jag kom hem på kvällen till min och pojkvännens lägenhet var jag så hungrig att jag kunde vräka i mig ett helt paket med glass. Sedan fick jag ångest. Både för att jag mådde illa av all glass, för att jag skulle bli tjock och för att pojkvännen skulle märka att jag ätit ett två liters glasspaket på en kväll.
Så jag kräktes. Och gick och köpte ett nytt paket glass som jag placerade i frysen. Ingen skulle märka.
Det går att bli frisk
Min ätstörning är sedan länge borta. Idag är jag nöjd med min kropp även om jag inte är pinnsmal. Jag ser inte längre kroppen som ett objekt utan som ett verktyg. Ett förbaskat bra verktyg som hjälper mig att leva ett helt fantastiskt liv. Jag vill ge min kropp träning och bra mat för att den ska få de bästa förutsättningarna att bära mig genom livet. Men jag säger inte nej till godis, glass, bakverk eller ett glas vin. Och jag skippar träningen om min kropp vill att jag ska vila.
Så det går att bli helt frisk! Om någon därute undrar om den vedervärdiga sjukdomen någonsin kan botas. Det går om du vågar släppa taget.